«Ja visst gør det ont…»

roennaugrevheim ♦ 1. mars 2013 ♦ 2 kommentarer

Noen dager er nesten bare vonde.

De dagene jeg oppdager ting som har vært der, veldig lenge, uten at jeg har klart å begripe.

Kroppen min har visst. Jeg har følt og undret meg over hva, så bare kjenner jeg det.

Oppdager det.

Føler det helt frem til fingerspissen, og “det gør ont”, som Karin Boye skriver I diktet sitt.

Et dikt som rommer så mye smerte. Som sier så mye om hvordan det er å leve.

Jeg syns våren er tung og vanskelig.

Blytung.

Kanskje fordi det meste av de vanskeligste tingene i livet mitt har hendt om våren? De også?

Solveig ble født akkurat når gåsungene begynte å sprette, 6.mars.

Hun ble påkjørt og døde da bjørkekvistene var i ferd med å få “museører”.

Ble begravet dager etter at Karen Anne kunne plukke de første hvitveisene det året, slik at hun fikk legge en fin liten bukett på lillesøster sin kiste.

Våren er vanskelig, og jeg prøver at jeg skal klare å finne trøst  i Karin Boye sitt dikt, selv om dager som i dag  kjenner jeg at det også “gør ont”.

Og jeg oppdager at det er mere, mye mere som skal fram og opp før jeg kan si at: Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya ,glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet.

 

 … for…

«Ja visst gör det ont»

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

#

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

#

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.