Bak fasaden – Rønnaug

Litt om livet med PTSD og hovedgjøremål behandling

«Ja visst gør det ont…»

Noen dager er nesten bare vonde.

De dagene jeg oppdager ting som har vært der, veldig lenge, uten at jeg har klart å begripe.

Kroppen min har visst. Jeg har følt og undret meg over hva, så bare kjenner jeg det.

Oppdager det.

Føler det helt frem til fingerspissen, og “det gør ont”, som Karin Boye skriver I diktet sitt.

Et dikt som rommer så mye smerte. Som sier så mye om hvordan det er å leve.

Jeg syns våren er tung og vanskelig.

Blytung.

Kanskje fordi det meste av de vanskeligste tingene i livet mitt har hendt om våren? De også?

Solveig ble født akkurat når gåsungene begynte å sprette, 6.mars.

Hun ble påkjørt og døde da bjørkekvistene var i ferd med å få “museører”.

Ble begravet dager etter at Karen Anne kunne plukke de første hvitveisene det året, slik at hun fikk legge en fin liten bukett på lillesøster sin kiste.

Våren er vanskelig, og jeg prøver at jeg skal klare å finne trøst  i Karin Boye sitt dikt, selv om dager som i dag  kjenner jeg at det også “gør ont”.

Og jeg oppdager at det er mere, mye mere som skal fram og opp før jeg kan si at: Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya ,glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet.

 Bilde

 … for…

«Ja visst gör det ont»

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

#

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

#

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

 Bilde

 

Advertisements

2 kommentarer

  1. mettemia

    Hei kjære deg. Jeg vet ikke hva jeg skal si til deg, men skjønner at våren kan være en kjempetøff tid for deg. Jeg sender deg bare en god hjerteklem, så takker jeg for at jeg kunne legge deg til på min blogg. <3-lig hilsen mettemia

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s

Bak fasaden - Rønnaug

Litt om livet med PTSD og hovedgjøremål behandling

Krumelurebloggen

En lærerblogg om barn med stort læringspotensial (evnerike barn).

Morten Besshø

- satiriske blikk mot arbeidsliv og karriere, krydret med liv og død og krig og fred og sånt ...

husmorbloggen

En husmors bekjennelser

gamle ugle

Her vil du finne dikt om livet og sånt

Gjøkeredet

om det som er inni hodet og det som er utenfor

mettemia

Mammablogg om Adopsjon, Touretts og Adhd.........med hverdags briller på. Litt om urter, ugress og omsorgsfull mat

Melivetpaaslep

~ ME betyr ikke meg, jeg er mer enn mine begrensninger

Min egen glassengel

Et personlig skriveprosjekt der skår gjenbrukes og skaper noe nytt.

Lammelårtanker

- en storbarnmammas skråblikk på samfunn, likestilling og hverdagsliv

The Daily Post

The Art and Craft of Blogging

rosaroseblogg

Just another WordPress.com site

%d bloggers like this: